Åke Öhrlén berättar

Intervju med Åke Öhrlén, Stribergs siste gruvingenjör

av Christina Alvner

 

 

Byalagets styrelse har gett mig i uppdrag att intervjua Stribergs siste gruvingenjör, Åke Öhrlén 84 år, numera bosatt i Nora.

En gråmulen vårvinterdag kommer jag hem till Åke och hans fru Inga för att höra honom berätta om Ringshyttan/Striberg förr i tiden.
Vi sitter i köket och jag har riggat upp datorn för att visa Åke lite foton som jag har lånat ur Åke Mossbergs eminenta bildarkiv.

 

1. Harry Bäck 2. Birger Eriksson 3. Lars-Erik Undemar 4. Ringhald Johansson 5. Ingmar Eriksson 6. Ingemar Östlund och nr 7. Erik Yngve Harrids Karlsson

— Nu ska vi se, säger Åke och böjer sig över datorskärmen. Titta, där står chaufförerna med Harry Bäck längst till vänster, han var privatchaufför till disponenten, och så kommer de andra slag i slag här på bilden.

— Tillhörde alla gruvan? frågar jag.

— Ja, de här var antingen i skogen, körde skogsprodukter, eller så fraktade de slig, malm och avfall från gruvan däruppe och ner till Glahytt den sista tiden.

Och här är Birger Eriksson, han var en baddare på att köra timmer, och en hårding mot sina hjälpare, de fick alltid ta grövsta delen på en timmerstock.

Och den där, han hette Lars-Erik Undermar och han körde bland annat slig här uppifrån, alltså järnmalm, ner till Hasselfors, till hyttan. Ja, sen hade han ju andra transporter också.

Och det här var väl en hjälpare antar jag, som dom hade med sig där. Och där är en liten pojk på cykel, det vet jag inte vem det var. Kan inte jag få vara med på bild, säger han nog.

— Och det där är ju 3:an, säger Åke och pekar på gården som syns i bakgrunden. Och sen är det Ingemar Östlund och...vad hette han nu igen...jo, han hette Erik Yngve Harrids Karlsson, nu kom jag på det! Det är han som står längst till höger.

— När de körde timmer var de alltid två, chauffören och en hjälplastare.

När de byggde anrikningsverket 1954, då förlades all utlastning därifrån ner till Glahytt och det gick med lastbil. De körde flera, flera bilar per dag, och då kanske han hade en avbytare med sig.

— De måste naturligtvis hänga med och ta undan, för det som producerades var inte bara malmprodukter. Dom skulle köra bort allt avfall som bildats under anrikningsprocessen, makadam och finkornigare sorter, mull, som skulle läggas på upplag och deponeras helt enkelt. 

Det mesta utav det grova, till att börja med, som var ungefär 60 mm som grövst och ner till ungefär 20 mm, det stjälpte man tillbaka ner i tomma gruvöppningar, så man fyllde upp en väldigt massa såna, bland annat här, om du vet var verkstan ligger?

— Näe, svarar jag.

— Jaså, det vet du inte! Men om du åker Fogdhyttevägen så kommer du ner till Södermalm.

Ja, och mellan Södermalm och en bit upp, där ligger verkstan och det var själva centralområdet för gruvdriften ända fram till 1870, 1880. Där ligger en koncentration av gruvor och dom gruvhålen är till 75 procent igenfyllda med makadam. Man kan märka lite grann utav det där, för det kan bli grop i fyllningen så här. 

Du vet, det är ju virke nere i gruvan som så småningom förmultnar och då sjunker ju den där fyllningen vart eftersom. Men det åtgärdades då, för det var mest märkbart i början, sen upphörde det där närapå. Det var just i början som dom fick åka ut och fylla på dom där dälporna som var där.

— Fylla på dom där - va' sa du?

— Dälporna, förklarar Åke, kommer av djup. (dälpa=grop, SAOL)

— Aha, på så vis! Det här garaget, hörde det också till gruvan? frågar jag.

— Det hörde till gruvan och det byggdes nån gång runt 1920. Det skulle vara uppställningsplats för dels personbilarna som då började på att ramla in.

Disponenten skulle ha, och gruvingenjören skulle ha, och så vidare och så vidare, det gick ifrån den högsta till den lägste tjänstemannen.

Den lägste tjänstemannen, han fick en trehjuling med en liten påhängsmotor, men den var motoriserad i alla fall. Och det var det som var huvudsaken.

— Från första början var det ju hästar, så det var ett stort stall de hade, bland annat två stycken avelshingstar. Jag kommer inte ihåg vad dom hette dom där, men stora fina rappar, alltså svarta, var dom.

De där skulle disponenten åka efter. Han hade då en särskild vagn, en landå att åka i.  På vintern så var det släde, det var verkligen tjusigt.

Disponenten då, Erik Malm kom 1917. Hans företrädare hette Per Larsson och var född på Alntorps egendom i närheten av Nora. Efter sin examen som bergsingenjör reste han till Amerika för att praktisera i gruvorna där. Han hade sin flickvän från Kopparberg här, och hon skulle komma efter och de skulle gifta sig. 

Hon hade hela brudutstyrseln och andra grejer med sig i koffertar, och så kom hon till slutstationen - det var mitt ute på prärien för de öppnade gruvor lite här och där. Hon fick övernatta hos stinsen på den där stationen och på natten brann alltihop ner, så hennes brudutstyrsel - den blev lågornas rov.

— Men hon klarade sig och han kom ju efter så de gifte sig ganska snart efter den där eldsvådan, och så bosatte de sig därute. Han var gruvingenjör i några gruvor där i mellanvästern, jag tror han var där i 17 eller 18 år innan han kom tillbaka till dom här trakterna.

— Så han kom tillbaka hit?

— Han kom tillbaka, först till Norge och sedan hit som förvaltare och direktör för Nora Bergslags gemensamma gruvförvaltning som det hette. 

Den platsen fick han alltså, och så småningom lät han bygga Uskavi. Han blev lite senil på slutet så han visste väl inte riktigt vad han ville. Han skulle tala om vilken inredning han skulle ha när dom planerade bygget. Kök skulle det vara naturligtvis, så att dom kunde laga mat, men det andra våningsplanet, det skulle vara ett enda stort rum. Och det var ju inte litet inte. Det var verkligt stort, och då frågade de honom - Varför ska direktören ha ett så stort rum? Det ska jag ha för tankar och kontemplation, svarade han

— Men till slut tog seniliteten överhand så han kunde inte fortsätta som direktör utan blev avkopplad. Han dog inte långt efter det.

— Han efterträddes utav en gruvingenjör uppifrån Grängesberg som hette Malm, Erik Malm. 

Åt honom uppfördes disponentvillan strax nedom Damsjön, och han blev disponent. 

Han var gift och de fick tre barn, varav den ene var Anders Erik Malm som figurerade på TV ganska mycket. Han var tillsammans med dom där jägarna som satt och stekte korv i programmet.

— Korsnäsgården?

— Just det. Där var Anders Erik. Han var konstnärligt begåvad liksom sin syster. 

Sten däremot, han hade också konstnärligt sinnelag men han tvingades att bli sin fars efterträdare. Han blev gruvingenjör och det hade han inget intresse för, men däremot var han en duktig pianist och en språkbegåvning som pratade flera språk.

Men han fick inte utöva sina färdigheter som yrke, han skulle bli gruvkarl som fadern.

Anders Erik däremot, den yngste pojken, han fick ägna sig åt det han ville mest i livet, och det var att teckna, måla och skriva. Han blev gift med dottern till redaktören för "Svensk Jakt" och ja, han var verkligen gudabenådad.

Men stackars Sten, han fick sitta där och torka i ett anrikningsverk som han inte hade det minsta intresse för.

— Och efter Erik Malm kom Åke Bergendahl. Han började som gruvingenjör redan på 40-talet, och sen när Erik Malm avgick så fick han överta disponentjobbet. 

Han efterträddes då som gruvingenjör utav en som hette Göran Nilsson. 

När han kom lät dom bygga det här stora gula huset som vi också bodde i, jag, Inga och barnen. Det var gruvingenjörsbostaden nämligen.

Åke Bergendahl, han var ungkarl. Han hade en syster som var skolkökslärarinna av lite högre mått, och hon hushållade för honom. Och så flyttade hon hit så småningom men han bodde annars ensam i hela det där stora huset.

— Efter honom då kom Göran Nilsson som gruvingenjör och sedermera disponent. Successionsordningen var den att den som var gruvingenjör, han skulle bli disponent när den gamle disponenten avgick.

Ja, så jag blev gruvingenjör, men jag blev aldrig disponent - som tur var, säger Åke och skrattar.

— Du hann inte?

— Nej, jag fick vara med och lägga ner det här. Det var ju ganska tråkig sysselsättning. Tiderna började att kärva mer och mer och vi fick inte sälja malm.

— När la's gruvan ner?

— 1967 var det, och det var den 24 november tror jag. Det var en utav förmännen som var väldigt mycket för att fotografera. Han var duktig fotograf dessutom, och han tog bilder, det bjöds på kaffe och tårta då, till och med lite starksaker till det där, som avskedsfest. Då hade han som sista bild en på almanackan som satt kvar på väggen och jag tror det står den 24 november på den.

— Göran Nilsson var som sagt gruvingenör, han kom från Grängesberg. Dom rekryterade ofta tekniker uppifrån Grängesbergsgruvan. Det var ju en stor gruva och den låg nära till här. Dom hade ungefär samma samvaro med folket där som dom hade här.

— Hur många anställda var ni i gruvan när den la's ner?

— Vi var totalt har jag för mig - det var ju gruva, verkstad, elverk, eldistribution hade bolaget också hand om, sågverk och skog, dom där fem fingrarna - 120 till 130 man.

— Som blev arbetslösa då?

— Ja, inte riktigt alla. En del saker hankade sig fram liksom, som sågverket och skogen. De var ju inte alls berörda av dom här sakerna som förorsakade nedläggningen av gruvan, för gruvan var helt, eller till 97, 98 procent tror jag, riktad mot export och det var exportländerna som tog emot det som producerades.

Det var först och främst Tyskland, sen var det Belgien och sen var det England, och sen var det då svenska avnämare för det här. Det var ju aktieägarna, det var Bofors.

Dom köpte en del malm av oss, men framför allt så köpte dom malmen som bröts loss i Åsbobergsgruvan som tillhör fältet och som ligger cirka 500 meter söder om Noravägen, vid Åshyttan, och vid sidan av vägen till Gyttorp, den gamla körvägen, dold i en djungel av lövsly. Det är inte klokt som där ser ut. 

Åsbobergsgruvan, den tillhörde också Stribergs gruvbolag, och den hade öppnats på en väldigt rik järnmalm. 

Den låg på 61 till 62 procent järn, och det är ungefär maximum vad en blodstensmalm kan innehålla av järn. Resten är syre och lite andra saker. Framför allt så var det mycket, mycket lite svavel och fosfor, och det var det även i Stribergsmalmen. Det var tusendels procent och det var ju knappt märkbart.

Sen finns där vissa körtlar som det var  högre svavel och fosforhalt i.

— Körtlar?

— Körtlar, malmkörtel talar man om, och det var en liten anhopning av järnmalm som låg där isolerat kan man säga. Och då i äldre tider så blev det där avskrätt, man skräder malm. Vet du vad skräda är?

— Bara när det gäller timmer.

— Det är till att rensa, och det var skrädning även med malmen och det gjorde man för hand. Den plockade man, och tittade. Man såg och kände på stenarna - det här är malm, det tar vi, det här är gråberg, det kastar vi bort!

Det togs veckoprov och månadsprov och analyserades på just järn och kisel. Kanske inte kisel så ofta, men just järn, svavel och fosfor. 

Och sen, om det fanns några andra avarter, mangan eller nånting sånt där, då rensades det bort.

Så fanns det vissa avnämare som ville ha endast den där malmen. Bofors, just när dom gjorde sitt specialstål till kanoner framför allt, till kanonpipor, då skulle dom ha malm från Åsbobergsgruvan.

Så Åsbobergsgruvan levde uteslutande på Bofors.

Sen nästa stora delägare var Degerfors, också ett stort järnverk, och så hade man då tripp, trapp, trull neråt så här, för det var ju många då när bolaget bildades, så dom köpte aktier, det var ju gamla bergsmän som fortsatte och köpte in malm. Det finns kvar faktiskt i räkenskaper. Dom kanske bara hade en och två aktier.

Men den stora avnämaren som sagt, det var Tyskland och tyskarna var ju alltid, och är fortfarande besserwissrar, framför allt i teknik. Dom sa att - nä, den där malmen den är inte tillräckligt rik. Den höll ungefär 52 procent järn, den blodstensmalmen.

Har du tittat på styckena, det är en järnrand och en kvartsrand?

— Jo, det har jag, nickar jag.

— Kvartsen låg på 22 till 24 procent och den malmen ville dom ha i hyttorna, åtminstone här i Sverige och på andra ställen också. Dom skoja och sa att hyttan blir bra i magen när den fick det här. Det blev en mer lättflytande slagg och i och med det så mådde hyttan bra, dessutom tog den till sig andra oönskade avarter, det finns lite aluminium och lite såna grejer, och dom 'sögs upp' utav det där, och då blev järnet bra.

Det där tyckte då tyskarna att - nja, det där är ju löjligheter, vi kan ju göra det där precis lika bra genom att köpa mycket billigare malm från Norge, från Stavangerområdet, där finns det järnmalmsgruvor, och sen sintrar vi det där tillsammans och värmer upp och blandar med kiselrik sand ifrån Rehn. Då kan vi precis bestämma vad hög kisel och syrehalt vi ska ha i det här.

— Dom som kan det här, dom sa - det där klarar dom aldrig! Och det gjorde dom inte heller.

— Men under tiden som dom hade bitit sig i tummen tillräckligt många gånger så hade dom hunnit påverka oss så att vi fick lägga ner.

Dom köpte ingen malm av oss. Dom sa - vi kan göra det lika bra på det här sättet, och då blir det kanske 30 procent billigare!

Nånting sånt där högg dom naturligtvis till med, och styrelsen då för Stribergs gruvbolag, dom nappade på det där, det var ju ett väldigt fint bete.

Men vi misstänkte hela tiden - det ska bli kul att se hur det här går! Och efter vi har börjat på att plocka upp då kommer dom och säger - skulle vi inte kunna få köpa, jag tror det var 60 tusen ton?

— Varför det då? — Ja, vi vill gärna prova det här tillsammans med det andra.

Nix, här blir det inte ett kilo ifrån den här gruvan!

För då hade vi ju redan börjat med nedläggningen.

— Men hade det fortsatt så att vi hade nappat och dom hade köpt in en 60 till 100 tusen ton, så var det alldeles för liten bas för att öppna gruvan igen.

Vi räknade ju med att vi skulle komma upp i en uppfordringsmängd på ungefär 250 till 300 tusen ton per år, då hade det varit betydligt större och saftigare saker att bita i. 

Men se det gick inte, utan då var det bara att lägga ner det hela.

Under nedläggningstiden och jag tror det var två eller tre år framåt, så fortgick anrikningen i det nya verket. Det fortgick för att det låg väldigt mycket material, sliger, grovsliger och finsliger, men framför allt grovsliger, och det gick till oljeborrningsindustrin.

—  Tyskarna, och andra också, började ju borra efter olja ute i Nordsjön utanför Englands kust. Då när de skulle pumpa in den där gasen till verken i Europa, de hade gasverk i Holland och på Nordsjökusten, då blev de utsatta för en konstighet. De bröt av ledningar, de vart som ballonger förstår du. Det var ju gas, det var lätt, så ledningarna flöt upp och bröts av.

Då göts de in med betong så rören låg inne i en kappa utav betong och det var betong utav ett visst slag, så kallad tungbetong. Ballasten i tungbetongen skulle vara järnmalm, och då levererade vi material till den där betongen.

Den hade dom höga krav på, inte bara kemiska krav på järnhalten, utan fysiska krav att den inte fick överstiga en viss kornstorlek och den fick heller inte understiga den, utan det var mycket väl begränsat att det skulle vara mellan 3 till 7 mm, eller 3 till 8, det låg nånstans där. Och den skulle vara rensiktad för det fick inte vara några fina sorter med, för det ställde bara till trassel när dom skulle gjuta betongen.

— Så då höll vi på och levererade material, men naturligtvis var vi inte ensamma om det, det var ju fler som hade blivit tillfrågade och uppmärksammade på det här. Från början trodde dom väl att det där blir väl inte nånting och bråka med, utan det struntar vi i, men så fick de se - nämen herregud, det här är ju en vara som är attraktiv!

Och det spelade ju inte oss i händerna på något sätt utan vi tynade bort helt enkelt. Vi fick inte sälja det vi ville och kunde producera.

Så det var bara att lägga ner med smärta i bröstet.

— Ja, det är konstigt vetdu, för man sa ju då - om vi får leva ska det bli roligt och se när dom börjar rycka i det här igen, alltså ungefär som när du pimplar. När får du napp?

— Det måste ju finnas mycket kvar?

— Det finns ganska mycket kvar. Det var en australiensk firma som började på och intressera sig för alla möjliga gruvor eller gruvområden i Sverige, och dom sökte inmutningstillstånd lite varstans.

Då var det en representant, han hette Dick Johansson den där, han hade mycket, mycket stora planer för Striberg.

— Vi var ju inte sysslolösa under tiden, vi höll på och provade alla möjliga idéer. Bland annat ett pumpkraftverk. Det låter ju konstigt men vi har ju sjöar, dammar och tjärnar runtomkring oss här sedan gammal tid då de hade konstgångar och vattenhjul.

Vi räknade med att ta det där vattnet, släppa ner det i grova rör, ner i gruvan, den är 350 meter djup. Och där på botten nånstans, på 300 metersnivå där skulle det sitta en turbin, en Peltonturbin som snurrar runt med hög hastighet, och sen kunde vi generera många megawatt på det sättet. Vattnet skulle magasineras i tomma bergrum.

Men så skulle vi ju bli av med vattnet nånstans, och då sa vi så här - det är ganska enkelt , på natten då det är mycket liten förbrukning utav ström, då kostar vi på pumpar och sen pumpar vi runt vattnet igen, och så släpper vi tillbaks det på da'n när efterfrågan var stor. 

Åke skrattar.

— Det provades aldrig men det fanns pumpkraftverk nere i Tyskland vet jag. 

Det var väldigt intressant att ha fått medverka under den där tiden för det var ingen hejd på förslag till utveckling för framtiden.

— Och disponenten då, Göran Nilsson och jag, vi hade mycket med varandra att göra, men trots det var vi inte du med varandra. Nej, han var så hög, han ville inte säga du, utan vi titulerade varandra "Herr Disponenten" och "Herr Gruvingenjör'n". Dom som vi hade med oss från Vattenfall och andra höjdare, de tittade storögt på oss och undrade - men va' är det här för nånting?

— Nåväl, det blev inget av med pumpkraftverket, men den här australiensiska firman som kom in, dom blev intresserade utav fyndigheterna.

Om du lägger ihop alla ytor på malmer som fanns, så blir det ju en ganska stor areal, men ändå inte lika med till exempel Grängesberg och Dannemora och dom där. Men dom arbetade hårt för en utveckling av gruvan, och dom skulle också ta vatten från gruvan och tillsammans med gruvägaren Rune Flodman börja buteljera och exportera gruvvatten, för det var brist på vatten nere i Europa.

Det här med friskt fint källvatten som kom från en gruva, det var något att satsa på.

Men det var planer som var - åh, dom växte vetdu så herregud!

Flodman var kontaktad och med i det här projektet, och han ringde mig.

— Hör du Åke, sa han, tror du verkligen på det här?

— Nej, ska jag vara ärlig så gör jag inte det, jag tror inte på det.

— Åh, gud vad skönt, jag tror inte heller på det, sa han vetdu.

— Nej, det var en äventyrare den där Dick Johansson, och han åkte runt i Europa, han flög hitan och ditan och köpte in, eller frågade i alla fall på material.

Det skulle vara stora borrvagnar och det skulle vara jättestora dumprar som lastar ut malm, och sen skulle vattnet tas reda på och så skulle man köra det till en hamn, och den närmaste djuphamnen vi har är ju Västerås. Då skulle det gå dit och så skulle det gå med tankbåtar på 12 till 15 tusen ton ner till Europa och där skulle det distribueras ut, och så skulle folk få dricka gruvvatten!

Och gruvvatten, det hade dom ju provat tidigare.

Stråssa tror jag, tillverkade nåt 'bergsvatten' som dom kallade det för, och Flodman hade ju tillstånd utav livsmedelsverket. Men det tog en rundlig tid innan det blev godkänt.

— Det är ju gamla gruvor som försörjer det som står i förbindelse med 'Carls schakt', alltså den aktuella gruvan. I dom där gruvorna har dom stjälpt ner allting från döa kor till kattungar, och gamla bilvrak och grejer.

Dom sa - det där vattnet går inte att dricka! Men det var förvånansvärt rent.

Några av gruvorna fick vi stänga av, åtminstone på förslagsnivå. Vi fick säga att vattnet från dom här gruvorna, den och den och den, det kan vi inte ta emot, där måste vi gjuta igen och stänga in vattnet och köra det åt nåt annat håll därför att det har för hög halt kolibakterier.

Men i övrigt var det hur bra som helst.

— När jag flyttade till Glanshammar, till marmorgruvan där, så borrade dom på en vattenåder. Det sprutade vatten ikring dom och då tog de reda på det och skickade in och fick det kollat om de kunde använda det som dricksvatten.

Nix, det var för lite bakterier i det! Det var ungefär som destillerat vatten.

— Oj!

— Javisst! Och det är inte nyttigt för människan att dricka inte, för då blir du känslig för andra bakterier. Det måste vara en viss andel, nån tusendels procent av kolibakterier, då mår kroppen bra säger dom.

Och vi hade ju ganska gott om vatten i gruvan, den var ju inte blöt men vi pumpade väl upp ungefär 90 kubik, eller 90 tusen liter i timmen.

Pumpen gick ungefär 7 till 8 timmar om dygnet, sen kom det perioder, som nu till exempel, säger Åke och tittar ut genom fönstret på all blötsnön. Det påverkar direkt, då fick vi öka pumptiden till kanske 10 till 12 timmar under snösmältningen.

Och sen på sommaren när det blev mindre tillrinning , ja då fick vi minska ner det till en fyra, fem timmar, men det var kinkigt om det skulle användas som livsmedel, att det var rent.

— Och då tänkte jag just på det där,  jag sa det väl också, fast inte till några officiella inte, men sinsemellan så där. Det är rätt konstigt för när vi körde igång anrikningsverket då gick överloppsvatten i en liten bäck ner emot Fogdhyttan, och det var små dammar där.

Då ringde dom på semestern och frågade: 

— När ska ni börja och köra gruvan igen?

— Ja, vem är det som frågar? Det var frun den och den.

Jaha tänkte jag, men va hundan är det här? Och så frågade jag:

— Av vilken orsak frågar du det?

— Jo, vi kan ju inte tvätta!

Åke skrattar gott.

— Då använde dom det där gruvvattnet som verkligen var förorenat utav limämnen och lite annat flockningsmedel som man satte till det där vattnet, det använde de som hushållsvatten.

Vi vart ju förvånade, men vi lovade att köra igång verket så fort som möjligt.

— Det har hänt mycket. Gruvan har sedan urminnes tider varit centrumpunkten i den här verksamheten, sen har det vuxit upp cirklar utikring det där. Dom tongivande, det var bergsmännen, och dom, det kanske du har läst om, begärde att få ett eget stånd?

— Nej, det visste jag inte.

— Jo, det där gick väldigt långt. Vi hade en landshövding på 1640-talet av ätten Bonde, och han arbetade just för det där att de skulle ha Bergsmansståndet, och han hade kommit ganska långt, men sen rann det ut i sanden.

Så det blev ingenting av det.

Men därmed visar det vad enormt viktig den här industrin var. Det finns ett uttryck, jag vet inte vem det är som har skrivit det, men det är i nån sån där skrift som gavs ut i Örebro, att "det fanns en tid då Europas stormakters vara eller inte vara berodde på järnmalmen och bruken i Mellansverige".

Och det var ju till krigen, de stora krigen, det märktes direkt. Dom tog rubb och stubb, produktionen ökade till max, men då stötte de på problem. Det var ju ingen invandring, det fanns inte folk helt enkelt.

Men ryktena gick ju, det fanns ingen TV eller radio på den tiden, ryktet spann om bristen på  arbetskraft och då fick dom reda på det, till exempel nere i Västergötland.

— Det kom västgötar som vandrade norrut här och bosatte sig, dom släktena finns kvar än idag.  Jag har släkt som har sysslat lite med släktforskning och det vore kul att veta vad långt de har kommit i det.

— Det är valloner från början och sen vart det västgötar, det är otroligt intressant.

— Till exempel Inga här, Åke visar på sin fru. Hennes far och farmor och så vidare var valloner med lockigt svart hår. Jag har också några droppar vallonblod i ådrorna sägs det.

— Vi häruppe är också blandade med ryssar, och då kan man fråga sig - hur i hundan kan vi vara det?
Men det var så att på 1700-talet nångång, 1740 var det väl, då vart Sverige invaderat utav ryssar, och dom höll till framför allt i Norrköping. Svenskarna segrade väl i nåt slag så dom tog mycket fångar som efter några år skulle få åka hem, de skulle repatrieras.

— Men alla ville inte för de hade skaffat sig hustru och barn nere i dom där trakterna, och dom spred sig uppåt Bergslagen.
Så vi har ryskt blod och fransk blod i oss. Vi har en jädrans blandning förstår du, och sen är vi som vi är också, säger Åke och skrattar.

— Jo, det har hänt mycket under tidernas lopp.
Den största ökningen som märktes, det var ju under 1870-talet under fransk-ryska kriget. Då var det uppsving här. Sen kom ju första världskriget, och sen det andra. Tyskarna, dom köpte så mycket malm dom kunde komma över.
Dom till och med köpte stengärdsgårdar gjorda av sprängsten, de fick lasta ut och skicka till dom.
Det var gråbergstenar, kanske nån enstaka malmsten. De tog rubb och stubb, allt allt allt!
Så det var lysande tider. Då var det inte svårt att vara gruvchef inte, men se det blev värre sen...

1. Henry Svensson 2. Åke Öhrlén 3. Arne Eriksson 4. Bröderna Svensson 5. Mattsson 6. En tjeckisk medborgare

—  Ja det här kortet som du har uppe nu det kommer jag ihåg. Jag ska visa dig var jag är, säger Åke och pekar, där sitter jag!
Och den här, han heter Arne Eriksson, vi var skolkamrater.
Och här är Svensson, Henry Svensson. Han dog för lite sen. Det var gruvtolvan, eller det var i alla fall Gruvindustriarbetarförbundet som hade ett jubileum, 40-års jubileum eller 50-års jubileum. Den här bilden togs då.
Och det här är dåvarande chefen för gruvindustriarbetarförbundet, och det här är också nån utav dom där fackliga höjdarna vetdu.
Den här, han är tjeckisk medborgare, och det här är en för gruvindustriarbetarförbundet, Mattsson hette den där.
Dom anställda och familjerna, de var inbjudna, jag kommer ihåg det där så väl så.

—  Det är Folkets hus, eller hur?

—  Ja, det är Folkets hus.

—  Det var fasta möbler på den tiden ser jag.

— Ja, det var såna där med säten som vippade upp.

Åke börjar skratta och drar sig till minnes en episod. 
— Det var en historia. Det var en fackföreningsrepresentant som blev utsedd till att bevista en kongress i Stockholm. Han kom härifrån och hade aldrig varit i Stockholm nångång utan han blev väldigt imponerad av att få åka dit.
Och de fick dagtraktamenten också så han hade ju råd så då gick han ut på kvällen och åt...och kanske drack nånting också. Så gick han på bio men då hade redan bion börjat, och han tittade och han kunde inte begripa - hur f-n sitter dom, det finns ju inget att sitta på, det är ju bara ett ryggstöd, ingenting annat?
Men han kunde ju inte gittas stå där och hänga utan han hängde på armstöden, så här, visar Åke. Jo, så vart det i samma höjd som dom andra.
Men sen fick han se förklaringen, för en film på den tiden var ju uppdelad på tre eller fyra akter med pauser emellan, och då när det blev paus då fick han se vetdu! Då reste alla sig och då for sitsen tillbaka.

Det blir muntert runt köksbordet, både jag och Åke skrattar gott.


— De här bägge pojkarna de hette Svensson, de vart väldigt duktiga cyklister. De var svenska mästare på linjelopp.

1. Evert Eriksson 2. Arne Sjöstedt 3. Molly Backlund 4. Lars Backlund 5. Arvid Pettersson 6. Allan Högberg 7. Rolf Karlsson 8. Arne Ringström

— Då tar vi nästa bild.

— Och där sitter dom och äter, konstaterar Åke och böjer sig fram för att se bättre.

— Är det från samma tillfälle?

— Det är nog betydligt senare, det där är nog mer idrottsföreningen som har nånting där serdu. Den där, han var dragspelare av högsta rang, Rolf Karlsson.
Den här hade affär'n härborta, 'Gruvboa' som han lät bygga upp. Allan Högberg hette han. Och det här är Lars Backlund med sin fru Molly, han jobbade på kontoret.
Arne Sjöstedt var murare, Evert Eriksson var elektriker.
Där är Arne Ringström, han var verkmästare på anrikningsverket så vi hade mycket med varandra att göra.
Han är saligen avsomnad.
Ja, där har dom nog något annat i glasen än mjölk.
Den här är snickare, Arvid Pettersson hette han.

Ringshytte skola

 — Nähääähä, Åke ler igenkännande inför nästa bild, Ringshytte skola!

André hette han, en lärare där. En mycket duktig lärare men han hade perioder med alkohol som gjorde att han så småningom blev skild från ämbetet. Men annars var han som sagt mycket duktig.

Jag skulle tro att jag har en svåger med på kortet, men jag kan inte hitta honom, Israelsson.

— Jo, den här André berättas det om, det var början på 1900-talet så socialismen hade ju börjat komma in. Han var väldig motståndare till de där socialisterna.

Samtidigt så byggde dom järnvägen, smalspåret från Glahytt till Nybergsgruvorna, och rallarna där dom tog ju sina riktiga valser här, söp och slogs och hade sig.

Men så hade dom en demonstration i Nora med röda fanor, och det tyckte pojkarna här på skolan att det var jädrigt roligt, så de utrustade sig med röda fanor och så gick dom på led och sjöng "Arbetets söner" och sånt där.

Och André blev ju fly förbannad, men han skulle ha aktat sig därför att rallare tog honom, sen bar de ut orgeln och satte honom vid den och sen fick han sitta där och spela "Arbetets söner" en hel natt.

Javisst! Så fingrarna blödde på honom till slut. Det var straffet.

— Skolan byggdes 1907, den var tvåfärgad. Det är en ganska vacker byggnad, och modern på den tiden.

1. E.W. Pettersson 2. Martin Lindgren 3. Bengt Gransten 4. Ingvar Sundström 5. Nils Lundkvist 6. Sixten Jansson 7. Arne Eriksson 8. Åke Öhrlén 9. Nils Johansson 10. Karl-Ivar Johansson 11. Bertil Fritzon 12. Karl-Åke Eriksson (Kaggen) 13. Nils Olsson (Nisse Munch) 14. Alice Jansson 15. Märta Erlandsson 16. Birgit Eriksson 17. Gertrud Fritzon 18 Gundel Eriksson 19. Gun Gransten 20. Jan-Inge Isaksson

—  Här är min klass, här står vi hela surven!

Jag ser väldigt allvarlig ut, säger Åke. Jag och hon här, och han - vi är dom enda kvar, annars är de borta allihop.

Kortet är väl från 1940 eller 41 skulle jag kunna tänka mig.

— Det är olika åldrar på er.

— Ja det är det. Den här skolan, det var en B-skola, B2 hette dom väl. Det var bara en småskola, ettan och tvåan och sen resten upp till och med sjuan.

Och där var det en skollärare till, Pettersson hette den där. Och där är Märta Erlandsson, hennes farsa var döv...och det där är ju Jansson... och Nisse Munch han sitter där...och Karl-Åke Eriksson "Kaggen", sedermera bilhandlare i Nora.

Kooperativa i Ringshyttan/Striberg

— Kooperativa, handelsbolaget, konstaterar Åke när nästa bild kommer upp på skärmen. Jag tror jag har något skrivet om när de började. De hade ju trögt före i portgången, men det var nån gång 1918, 1920 eller kanske tidigare.

— Sen brann den ner, eller hur?

— Den brann ner, det gjorde den.

— När var det, när brann den?

— Jadu, när brann Konsum? Åke vänder sig till sin fru Inga. Det måste ha varit på 70-talet nångång, eller ännu senare.

Åke försvinner en stund för att leta efter anteckningar. Under tiden kikar Inga på bilden.

— Konsum, där fick vi gå och handla. Det var enda äffären som var närmast för oss. Sen när det var julskyltning fick vi gå till Konsum och titta. Han hade ställt ut bara lite granna smågrejer. Det var ju ingen julskyltning egentligen.

— Jag tycker det är så konstigt idag, när man ser var Konsum låg, att det fick plats för det är ju bara en slänt ner tycker jag.

— Ja, vägen var precis utanför så man fick passa sig när man gick ut och hade barna med sig, berättar Inga. Jag vet inte vad orsaken var till branden, jag glömmer det inte för jag jobbade på sjukhemmet här i stan. Jag hade jobbat natt och när jag kom hem på morron strax före halv åtta så brann det så en kände ju att det luktade rök som tusan. Vi bodde ju i ingenjörsvillan då, så en såg ju hur Konsum brann. Det rök som tusan. Det måste ha varit på 80-talet.

— Ja, det var det nog, säger Åke som har kommit tillbaka och börjar läsa upp från ett kollegieblock där varje sida är fylld av hans vackra handstil.

— Viktiga data angående Ringshyttan, läser Åke. Ringshytte by är en 'produkt' av järnframställning och gruvdrift. Masugnen, eller hyttan, torde ha tillkommit samtidigt med Wästgötehyttan som omnämns i brev från 1385. Samtidigt torde malmfynden i nuvarande Striberg, Svartberget och Rödberget börjat bearbetas.

Namnet Ringshyttan, vet du var det namnet kommer ifrån?

— Näe.

— Nu får du lära dig det. Det anses komma från dåvarande bergsfogden Lars Ringsmagher, han var tysk, men vissa håller före att det kommer av den strax norr om liggande Dammsjön eller Ringsjön som den också kallades. Men det där tvistar de lärde om.

Jag håller absolut före att det kommer från den där bergsfogden, de skulle ju äras på något sätt.

—1520 hoppar vi till sen. Det var första gången som namnet förekom och det är i ett gåvobrev av den 15:e februari 1520 till jungfru Marie Kloster i Örebro på hemmanet Sjögesta, bevittnat av en Jöns Nilsson på Ringxhyttan. Det stavades med ett x alltså, förklarar Åke.

— Och nästa gång, det var 1539, då nämns det i fogderäkenskaperna då hyttan skattade 1 920 osmund . Det var en sån där vikt av en liten järnklump, de gjorde en sträng och sen högg dom precis som en rulltårta,  gjorde skivor så här, förklarar Åke och hugger fyra gånger i köksbordet med handen, och varje bit kallas ett osmund.